En svettig eftermiddag. Ett trångt konferensrum. En bakgata i det 7nde arrondissementet i Paris. Jag är där för Narrative Matters 2012: för att lära mig mer om kraften i den berättade kunskapen och för att ventilera mina egna insikter i ämnet. Jag sitter väntar på att en högst ordinär presentation ska komma igång - och får plötsligt celebert sällskap på den rangliga stolen intill.
Bredvid mig sätter sig en åldrande man med glimten i ögat, värme i rösten och skärpa i tanken. En intellektuell gigant och en uppenbarligen mycket vänlig och humoristisk medmänniska. Han heter Jerome Bruner och jag har läst hans böcker sen jag fyllde nitton. Av 1900-talets tänkare är han kanske den som påverkat mig mest, för att hans abstrakta teorier befinner så nära den konkreta praktiken. Och nu sitter jag där bredvid honom - I Egen Hög Person, både han och jag - och jag tänker att kanske är detta så nära kunskapens källa jag kommer att komma. Någonsin.
I min handväska ligger hans bok "Kulturens väv" och bränner. Den bränner fortfarande, men nu i min bokhylla och stundtals i texterna jag skriver. Det är den enda akademiska bok jag köpt två gånger. Bara för att. I den boken formulerar nämligen Jerome Bruner en syn på människa och kultur, språk och tanke, kunskap och lärande, som jag aldrig tröttnar på att gå tillbaka till.
Ändå är det nog det mellanmänskliga ögonblicket jag kommer att ösa ur. Jag är otroligt tacksam och på något sätt också rörd över det där mötet i Paris. Det fick mig att förstå att vi alla verkligen är länkar i en lång kedja av tankar. En kedja som löper genom historien, genom våra berättelser, genom våra möten, genom vår kultur.
Idag fyller Jerome Bruner 100 år! Och jag hoppas innerligt att han känner uppskattningen och kärleken från alla de läsare som genom hans böcker upptäckt nya världar och tänkt nya tankar. Ikväll ska jag fira honom genom att låta mig svepas in i den verkliga kulturens väv. Så skål och allt gott till jubilaren!
PS. Jag kom mig aldrig för att be honom signera boken i min väska. Och såhär efteråt inser jag att det hade varit helt onödigt. Ögonblicket, mötet, insikterna finns ju där för evigt, ändå.
Bredvid mig sätter sig en åldrande man med glimten i ögat, värme i rösten och skärpa i tanken. En intellektuell gigant och en uppenbarligen mycket vänlig och humoristisk medmänniska. Han heter Jerome Bruner och jag har läst hans böcker sen jag fyllde nitton. Av 1900-talets tänkare är han kanske den som påverkat mig mest, för att hans abstrakta teorier befinner så nära den konkreta praktiken. Och nu sitter jag där bredvid honom - I Egen Hög Person, både han och jag - och jag tänker att kanske är detta så nära kunskapens källa jag kommer att komma. Någonsin.
I min handväska ligger hans bok "Kulturens väv" och bränner. Den bränner fortfarande, men nu i min bokhylla och stundtals i texterna jag skriver. Det är den enda akademiska bok jag köpt två gånger. Bara för att. I den boken formulerar nämligen Jerome Bruner en syn på människa och kultur, språk och tanke, kunskap och lärande, som jag aldrig tröttnar på att gå tillbaka till.
Ändå är det nog det mellanmänskliga ögonblicket jag kommer att ösa ur. Jag är otroligt tacksam och på något sätt också rörd över det där mötet i Paris. Det fick mig att förstå att vi alla verkligen är länkar i en lång kedja av tankar. En kedja som löper genom historien, genom våra berättelser, genom våra möten, genom vår kultur.
Idag fyller Jerome Bruner 100 år! Och jag hoppas innerligt att han känner uppskattningen och kärleken från alla de läsare som genom hans böcker upptäckt nya världar och tänkt nya tankar. Ikväll ska jag fira honom genom att låta mig svepas in i den verkliga kulturens väv. Så skål och allt gott till jubilaren!
PS. Jag kom mig aldrig för att be honom signera boken i min väska. Och såhär efteråt inser jag att det hade varit helt onödigt. Ögonblicket, mötet, insikterna finns ju där för evigt, ändå.
RSS Feed
